Hundra år i tid -
finlands urmakareförbund rf 100 år

Urmakarsamarbetets begynnelse

Finlands Urmakarförbund grundades av urmakare vilka bekymrade sig över branschens yrkesskicklighet och klockhandelns oskäliga tävlingsmetoder. Dessa tema har under förbundets hela historia varit på agendan. De organiserade urmakarna strävade efter att styra branschens utveckling både med interna beslut och genom att verka som intresseförening. Utan Urmakarförbundet skulle det inte i Finland ha funnits för branschen yrkesskolning på nuvarande nivå och inte heller ett urmuseum.

Mot slutet av 1800-talet ökade klockhandeln och klockbranschen växte kraftigt. Hård konkurrens försvårade samarbetet. Försäljning av smugglade artiklar var ett stort problem - liksom försäljning till ockerpriser. Samarbete behövdes till exempel för prissättningen. Redan år 1886 hade Helsingfors urmakare en pristabell för försäljning och reparationer.


Förbundet grundas  

Finlands Urmakarförbunds begynnelse var då fyra urmakare i Åbo -Ahlström, Andersson, Fäldén och Kangasniemi - år 1906 skrev en kallelse till ett gemensamt möte för urmakare. Förbundets grundläggande möte hölls sedan i Tammerfors i juni år 1907. Förbundets verksamhet kom stapplande igång. Till uppgifterna hörde påverkande av produktionskvoter och rensande av klockbranschens smyghandel. År 1919 godkändes en ny pristabell för reparationer, där arbetenas minimipriser fastställdes. Urmakarförbundets medlemsantal steg kraftigt under 1920-talet. År 1921 hade förbundet 71 medlemmar. År 1929 hade antalet medlemmar stigit till svindlande 407 urmakare!

I krigstidens myller

Kriget försvårade Urmakarförbundets verksamhet. Under åren 1941 och 1944 hölls inga årsmöten, men verksamheten bröt inte helt ihop. Förbundet strävade att upprätthålla internationella förbindelser även under krigsåren och att erhålla hjälp inte bara åt urmakarna, utan även för krigsansträngningarna. Åt urmakare som förlorat sin affär eller sin egendom gavs gåvokort för bl.a. inköp av arbetsredskap. Förbundet hjälpte även urmakarnas anhöriga. Urmakare F.A. Ahlström som dödats av en bomb, hade en 11-årig dotter som blev förbundets gudbarn, till vilken förbundets styrelse beslöt betala 400 mark (61 euro) i månaden.

Klockimportens stränga ransonering - smugglingen blomstrar

Efter krigen sökte förbundet med olika åtgärder få ökade kvoter för klockimporten. Uppgiften var besvärlig, för Finland hade sparsamt med valuta. Urens blygsamma importkvot ledde till ökad smuggling. Så stort problem var smugglingen, att förbundet beslöt anlita privatdetektiver för att undersöka saken. Detektiver verkade åtminstone i Vasa och Tammerfors. Undersökningarna ledde till vissa arresteringar och marknaden blev för en tid "rensad".

Klockförsäkring

Under 1960-talet sjönk de smugglade klockornas försäljning. En delorsak till detta var den av Urmakarförbundet år 1956 organiserade klockförsäkringen. Försäkringen täckte om en klocka gick sönder eller tappades. År 1958 blev försäkringen gällande enligt märke. Försäkringssystemet upprätthölls till år 1980, då man återvände till systemet med garantier.


Hantverkare eller affärsman

Under 1960-talet skedde stora förändringar inom urmakarbranschen. Vid sidan av urmakarkonsten ställdes krav på affärsmässigt kunnande. Det gav nya utmaningar åt förbundets verksamhet. Situationen komplicerades även av, att en del av urmakarna alltid velat se sig som hantverkare, medan andra ansåg sig vara affärsidkare. Klockbranschens snabba förändringar åstadkoms även av att kvartsuren kom i försäljning från år 1973.

Urmakarnas och guldsmedernas sammansmältning?

De snabba förändringarna inom branschen fick vissa av medlemsskaran att kritisera förbundets verksamhet. År 1979 hade Urmakarförbundet 597 medlemmar medan de år 1988 var 449. Förändringarna ledde till planer på att slå ihop Urmakarförbundet och Guldsmedsförbundet. Samarbetet ledde dock till grundandet av en gemensam marknadsorganisation - Caratia. Det egna huset "Kellovasara" (Klockhammaren), förbundets egen kontors- och museibyggnad, blev färdig i Hagalund i början av 1980-talet. Den ekonomiska krisen under 1990-talet, samt byggnadsskulder ledde till att förbundet fick finansiella problem, vilket försvårade medlemsservicen under flera år. Mot slutet av 1990-talet försökte man inom förbundet utveckla bl.a. rådgivning åt företagare, höjande av branschens prestige och utvecklande av urverkets brukskultur Klockbranschen kan sägas ha fått ökad synlighet på senare tid. Armbandsurens försäljning började öka år 2004. Finländarna har i medeltal 1,7 armbandsur, då italienare har i medeltal 7 ur. Det finns således arbete för urmakarna!

 
Lokalverksamhet och distriktsindelning

Urmakarförbundets distriktsverksamhet var första gången på agendan vid årsmötet år 1922 i Olofsborg. Det ökande medlemsantalet ställde krav på indelning i distrikt. Ändamålet var också att lätta på bördan för förbundsstyret, samt att öka förbundets möjligheter att övervaka medlemmarnas och andras metoder inom branschen.

Urmakarförbundets distriktverksamhet inleddes via lokalföreningarna. Helsingfors urmakarförening grundades år 1917. Föreningen i Åbo grundades därefter år 1925 och följande år grundades föreningar i Tammerfors och Kuopio. Viborgs förening grundades år 1928.Distriktsverksamheten började i Helsingfors och Viborg år 1931. Åbos och Tammerfors distrikt bildades år 1933. Vid tiden för vinterkriget fanns redan nio distrikt i verksamhet. Till följd av landförlusterna år 1945 måste distriktsindelningen ändras, då Kymmene läns distrikt grundades för att ersätta det förlorade Viborgs distriktet. Under senare hälften av 1900-talet indelades Urmakarförbundets organisation i 12 distrikt ute på fältet, enligt vilka styrelseposterna utdelades inom Urmakarförbundet. Distrikten har ordnat kurser, informations- och föredragstillställningar, samt försäljningsutställningar. Orten för förbundets årsmöte kretsar mellan distrikten. Fritidssysselsättning och rekreation har även ordnats av distrikten, som utfärder och fiske-, bowling- och skidtävlingar.

 
Urmakartidskrften

Yrkespublikation inom branschen

Vid förbundsmötet år 1907 presenterades Urmakartidskriftens första introduktionsnummer. Det var helt och hållet skrivet och sammanställt av urmakare Juho Heiniö. Han uppsatte för publikationen höga idéella och innehållsmässiga nivåkrav. Trots den ambitiösa målsättningen fick man vänta på tidskriftens nästa nummer ända till år 1921. Under namnet Suomen Kelloseppä (Finlands Urmakare) började tidskriften publiceras 6 gånger om året. Tidskriftens linje bestämdes till att verka för utveckling av urmakarnas gemenskap och yrkeskunnande.

Från år 1931 verkade L.N. Tuomi som tidskriftens huvudredaktör ända till år 1958. Tuomis käpphäst var att öka urmakarnas yrkeskunnande. Han skrev ett multum av artiklar rörande klockteknik - i teori och praktik. Tuomi översatte även artiklar från tyska och strävade efter att skapa ett finskspråkigt ordförråd för braschen.

Åren 1957-1992 utkom tidskriften under namnet Kelloseppä (Urmakaren). År 1992 sammanslogs tidskriften med Guldsmedsförbundets tidskrift och den nya publikationen fick namnet Kello- ja kultasepänala ( Urmakar och guldsmedsbranschen) År 2000 förkortades namnet till Kello & Kulta (Ur & Guld). Numera utkommer tidskriften 6 gånger om året.

Litteratur

För att höja yrkesskickligheten hos urmakarna krävdes publikation av finskspråkig yrkeslitteratur. Den första "Kellomiesten kirja" (Urmakarnas bok) utgavs i samband med 25-års festen år 1931. Förutom förbundets historik fanns i boken även artiklar om Graham-gången, urmakararbetets räkneuppgifter, samt om ögats ljusbrytningar - flera urmakare gjorde även en optikers arbete. Dessutom fanns i boken en medlems-matrikel. År 1936 utkom "Kellomiesten kirja" som en andra bok med den av L.N. Tuomi till finska översatte "Käynnit" (Klockgången) av James C. Pellaton. År 1950 utgavs en länge väntad bok om Urmakarens Matematik. Den skrevs av Urmakarskolans lärare i fysik och yrkesräkning Reino Makkonen.

I samband med Urmakarförbundets 50-års fest utgavs Urmakarna III. Den innehöll en berättelse om förbundets verksamhet under ett halvsekel, samt översatta artiklar om fick- och armbandsurens tillverkning, om automatarmbandsur, samt om Atmos-klockan "som lever ur luft". 100-års festen till ära utger förbundet år 2006 Jouko Kokkonens historik, Hundra år i tid.


För yrkeskunnandet

Urmakarförbundet hade som en målsättning att organisera branschens yrkeskolning. Leonard N. Tuomi verkade mycket för utbildningen. Han hade studerat i Glashütte i Tyskland och hämtade därifrån skolningsmodellen till Finland. Tuomi blev även ordförande för den av förbundet år 1926 grundade arbetsprovtävlingsnämnden.

De första yrkeskurserna för urmakare ordnades år 1927 på institutionen för yrkesfrämjande, men den egentliga yrkesutbildningen för urmakare skedde ändå fortfarande i enlighet med lärlingssystemet.

Sommaren 1940 inleddes skolningen av krigsinvalider till "väggurmakare" i Westend. Som kursens ledare fungerade L.N. Tuomi och övriga lärare var Lauri Kolmio och Eino Kuusela. Verksamheten som inleddes på denna grund fortsätter fortfarande som urmakarlinjen på Invalidförbundets utbildningscenter i Järvenpää.

Urmakarförbundets dröm om en egen skola för branschen förverkligades under fortsättningskriget. Tack vare en donation från OY Perkko inleddes undervisningen i februari 1944 i elverkets hus i Lahtis. I slutet av 1950-talet flyttade urmakarskolan till Hagalund, där den verkar fortfarande. Vid sidan av urmakarutbildningen bildades vid skolan år 1997 mikromekaniklinjen. Vid skolan blir 12 urmakare och 12 mikromekaniker färdiga varje år.

Finlands urmuseum

I samband med grundandet av urmakaskolan år 1944, diskuterades även grundandet av ett museum för klockteknik. Skolans lärare började även genast samla en ur- och arbetsredsakpssamling som stöd för undervisningen. Skolans mångårige lärare Leo Koivisto skötte om samlingen i årtionden. År 1981 grundade Urmakarförbundet fonden för klockmuséet, under vilken museisamlingen ställdes.

I slutet av 1980-talet kom vid sidan av Urmakarskolan på Studiegränd Urmakarförbundets kontors- och museibyggnad Kellovasara (Klockhammaren), där Finlands urmuseum fick utställnings- och arbetslokaler. Sommaren 2006 flyttades Finlands klocmuseums utställning till WeeGee-huset. Muséets kontors- och arbetslokaler förblev fortsättningsvis på Studiegränden.

Finlands urmuseum är Nordens enda museum som specialiserar sig för för mätning av tid och urverkets historia. I muséets samling finns 5000 ur från fem århundraden, samt gott om material rörande urmakaryrket.


Medlemmar

Finlands Urmakarförbund hade endast 70 medlemmar i början av 1920-talet och medlemsantalet ökade relativt långsamt. Vid mitten av årtiondet ändrades medlemskraven och i slutet av 1920-talet var medlemsantalet redan över 400.

För att godkännas som medlem av Urmakarförbundet före en inledd yrkesutbildning var kraven varierande. År 1945 gjordes en stadgeändring som gav betydligt strängare medlemskrav för Urmakarförbundet. En sökande måste framlägga ett arbetsprov i Urmakarskolan, om sökanden inte hade gesällbrev. Med detta ville man betona förbundets medlemmars skicklighetsnivå, vilket var ett trumf i konkurrensen på den skiftande marknaden.

År 1958 togs i bruk en indelning av medlemskåren i ordinarie medlemmar och affärsidkande medlemmar. Under 1950- och 1960-talen ökade förbundets medlemsantal. I slutet av år 1952 fanns det 605 medlemmar. Den ökande trenden fortsatte till år 1968, då medlemmarna var 931. Av dessa var 683 affärsidkare. Efter detta började medlemsantalet sjunka. År 1991 fanns i förbundet 802 medlemmar. Fem år senare hade antalet sjunkit till 577. Enligt de stadgar som togs i bruk i början av år 2006, fick även studerande bli medlemmar i förbundet. Idag är personmedlemmarna 297 och affärsmedlemmarna 198.

31.8.2006-2.4.2007