Bardomens tid


I dagens samhälle är tidens och tidtabellers närvaro i omgivningen en så betydelsefull och väsentlig del av vårt vardagliga liv att det känns så gått som obegripligt att föreställa sig ett liv utan klockor. Ur mänsklighetens synvinkel är den nutida uppfattningen om klocktiden trots allt ett nytt fenomen. Man vet att redan för flera tusen år sedan var solur och övriga verktyg för tidmätningen viktiga hjälpredskap vid skördetröskandet, festligheter och religiösa ceremonier. Livets rytm har formats av naturens kontinuerligt återkommande cykler. Dygnets och årstidernas växlingar utgör fortfarande samma grund för tidskännedomen, varifrån vi börjar uppfatta livets gång.

Som uppfinning är det mekaniska uret ett exempel på ett bastant teknologiskt framsteg. Det inledde en ny tid då man började mäta tidens gång alltmer för olika ändamål. Sedan länge har man följt och strävat efter att kontrollera tiden, men med det mekaniska uret som hjälpmedel en relativt kort period.

I Finland kom de mekaniska uren i människans liv när byliknande samfund utvecklades till städer. Det var möjligt att skaffa tornur redan under slutet av 1500-talet till kyrkan och rådhuset –de första offentliga byggnaderna. För staden var det en betydlig investering att skaffa ett ur. Vanligtvis köptes uret med privata medel, varmed stadens förmögna fick helt eller delvis stå för kostnaderna. Även kyrkor kunde finansiera uppköpet likväl kunde en nedskärning av invånarnas beskattning möjliggöra resurser för uppköpandet av ett ur. Urets påverkan som en uppfinning som fördelade och reglerade människans aktiviteter på en synlig plats i tornet var en ny och märkvärdig aktör i befolkningens liv.

Tornuren var ursprungligen ljudspelande klockor. På 1600-talet hade mani huvudsak övergått till ur med klocktavlor. I och med att man kunde följa timvisaren med blicken reglerades livet alltmer noggrant. Det har förändrat vardagens bestyr på många vis. Vad fördelandet av dagen i timmar har kunnat betyda för en 1500-talets stadsinvånare är svårt att förstå i en tid där vi lever bland tidtabeller och klockor.

Det centralt belägna rådhusets tornur var synligt för alla stadsinvånarna och för människor som hade ärende i stan, som skolelever. Uteklockor på skolor blev allmänna först under 1900-talet. För många människor var stadens tornur den enda tidsvisaren, med vilken man kunde följa tiden. En skillnad mellan det rurala och urbana livet var att man i staden kunde höra klockan klämta, vilket signerade vad man skulle göra till nästa.

Städernas utveckling, det industrialiserade samhället och trafiktillväxten har alla på sitt sätt fört klockorna och brådskan närmare människan och fått samhället att fungera effektivare. Klockornas inflytande på människan har socialt och kulturellt format hela människan och hennes verksamhet, som börjar redan tidigt i barndomen.

Golvurens ökade förekomst i Finland under 1700-talet var ett tecken på urens symboliska funktion i stugornas hörn. Ett av deras syften var att betona det religiösa i tiden. De dekorerade texterna i urens skåp handlade ofta om tidens gång och flitighet. Golvuren kom först till adelshemmen och senare under slutet av 1800-talet fanns dessa sedan i flera husbönders stugor. Denna klocktyp var allt som oftast familjens första gemensamma klocka ur vilken även småfolket kunde följa bjällras slag. Golvklockans slag, uppdragandet av stuguret och gökurets vackra läte, påminner människor ännu i denna dag om barndomstiden och landsbygdens stuga. Användandet av klockor bland barn har varit ovanligt ännu i början av 1900-talet, då urtillverkningen helt var inriktad på modeller för vuxna.

Det även som lyxföremål ansedda fickuret kunde ärvas från far till son. Att få en egen klocka i gåva och börja använda den betydde för ett barn att växa till ung vuxen.

Klockan har symboliserat mycket för ägaren och omgivningen. Förr fick man sin första klocka i konfirmations- eller studentgåva; nutida barn har egen klocka redan före grundskolan i form av armbandsur eller mobiltelefonens klocka.

Barn har ändå haft egna ’klockor’ innan den första riktiga klockan skaffades. I barns fickur gjorda av trä och plåt fanns det inget urverk. Lekurens visare rörde sig i vissa modeller genom att vrida på urets knapp. Urtavlor gjorda av papper är pålimmade, vissa har även eftermiddags timmar.

Tidsuppfattning hos barn

Den lille människan börjar uppfatta tidens gång redan tidigt. Dygnsrytmen styrs enligt sömn- och matbehov under livets första år. Barnet börjar förstå tidens gång genom att jämföra olika aktiviteters längd med tidigare erfarenheter. Exempelvis kan längden av ett televisionsprogram, regelbundna måltider och hobbyer fungera som tidsdefinitioner innan man har matematisk koll på tiden. Vanligen förstår man dygnet som först, medan årstider och månader är jobbigare att begripa.

Klockor och tider dyker starkt upp i barnets liv när daghemmet eller skolan börjar. Skoldagen delas i ’timmar’, och schemat följs noggrant enligt klockan. I skolan ringer klockan när lektionen börjar och slutar. Rasten mellan lektionerna blir en efterlängtad vilopaus i skolarbetet. Det tar tid att göra hemuppgifter under kvällarna och fritiden minskar ju äldre man blir. Skillnaderna mellan fritid, skoltid och semester formas och klarnar. Skolgången och uren förändrar livets rytm. Med klockan ökar skyndsamheten i barnens liv då tiden blir konkretare och mer kontrollerbart. I vårt vardagliga liv finns det ett tiotal sysslor som bestäms helt enligt klockan. När barnet anpassar sina egna aktiviteter enligt familjens dagordning börjar man överrenskomma om tidtabeller. Nödvändigheten att planera tiden träder in tidigt i livet.

Tiden och rymden finns med som teman i grundskolans läroplan redan tidigt i lågstadiet. I första årskursen börjar man öva jämna timmar i matematikundervisningen, i andra årskursen börjar uret vara ett mycket bekantare begrepp med dess minuter och sekunder. Den analogiska klockan är fortfarande grunden för barnets inlärning av klocktiden och den har genom tiderna funnits till som ett pedagogiskt föremål både i böcker och som leksaker. Från och med slutet ab 1900-talet har det blivit viktigt att kunna förstå sig på digitala urtavlor i en tidig ålder, på grund av den växande informationsteknologin. Ändå är det svårare att se tidsförloppet från en digitalurtavla – med andra ord – hur mycket tid det finns kvar till en bestämd tidpunkt.

Seriefiguren i klockor

Ur och klockor med olika motiv på seriefiguren, så kallade ”character watches”, var en gång i tiden förmånliga ur för barn men kan idag hittas på vuxnas armar och i samlarens samlingar.

Det första Musse Pigg -uret tillverkades av en amerikansk urfabrik Ingersoll Waterbury Clock Company år 1933. Uret var den allra första som var tillverkad i synnerhet för barn och ungdomar. Walt Disney Productions, Disneys marknadskonsult Herman ’Kay’ Kamen och Robert Ingersoll planerade tillsammans en affärsidé mellan urfabriken och Musse Pigg, vilket resulterade i det super populära Musse Pigg -uret som tog USA med storm. Den första modellen var ett stål armbandsur tillverkat för pojkar och kostade 3,75$. Urens urverk sägs ha varit överskott från Första Världskrigets urproduktion. Lite senare lanserades en modell för flickor, väckarklocka samt fickur. Det populära Musse Pigg -uret sägs ha räddat urfabriken från konkurs. Under loppet av två år såldes 2,5 miljoner Musse Pigg -klockor. Senare seriefigurer som Kalle Anka, Stora Stygga Vargen och hundratals andra seriefigurer prydde urtavlor, boetter, armband och lådor.

Efter 1930-talet växte barnklockors produktion i USA, Europa och Asien kraftigt och fort. På grund av den stora massproduktionen som kom igång på 1970-talet, blev barnklockor billiga, lätt tillgängliga och populära.

Barnklockor i Finland

En av de mera produktiva och mångsidigare inhemska urtillverkarna var Kope Ab från Nådendal. Den år 1938 grundade fabriken inledde urproduktion av märket Sirius i början av 1950-talet. Om urproduktionens mängd finns inga exakta uppgifter, men man vet att det har förekommit gott om olika klockmodeller, gällande utbudet av armbandsur och fickur, samt olika bordsklockor och väggur. Fabriken i Finland har i huvudsak slutfört råverken och lagt ihop klockorna. Själva urverken kom från Tyskland. Att lägga ihop klockorna och slutföra urverken skedde i Åbo på ön Åseholm. Urverkstaden verkade på ön åren 1951-1954 och den gav arbete åt nio ungdomar om somrarna. Fyradygns arbetsvecka gav i resultat en månadsproduktion på ungefär femhundra klockor. Bland de populärare modeller var gökuren, vars stil efterliknade det traditionella gökuret från Schwarzwald. Gökuren var även för barnen lämpliga med deras skojiga läten och utseende.

Efter krigstiden koncentrerade sig den finländska urindustrin i huvudsak på klockor för hemmabruk. De inhemska bords- och vägguren var vanliga i hemmen och även mycket populära som gåvor. Urproduktionen för barn var liten i Finland, liksom i det övriga Europa innan 1950-talet.

För familjens minsta fanns även egen modellserie av väggur, vilket för tidsepoken var ovanligt. Kope Ab har genom tiderna varit den enda urfabriken i Finland som har producerat ur och klockor för barn. Vägguren för barn var till storleken mindre än hemmets vanliga väggur och motiven var särskilt inriktade för barn. Motivens konturer på urtavlorna utsattes för varmpress. Klockornas djur- och andra motiv var målade av fabrikens sommararbetare, lokala ungdomar. Klockorna var lodur och de saknade slagverk. I finska urmakartidningen gjordes reklam för klockorna åren 1952-1955. Klockor för barn såldes även som byggsatser, varigenom barnet fick lära sig hur ett urverk fungerar genom att själv bygga sig en egen klocka.

2.5.2008-3.4.2009